*Midsommardagen*
Sitter i hörnsoffan i lägenheten och kollar på min älskling som sover.
Han lär väl vara vaken hela natten efter detta... men han har ju semester så vad gör det.
Det är läskigt hur starka känslor jag känner när jag ser honom sova. En sådan ömhet. Allt jag vill göra är att sitta och smeka honom och bara vara nära. Att han ska vakna och ge mig en kram eller något.
Lika starka känslor har jag när jag ser honom i ögonen och ser honom le så där förälskat, han ser så retsam och lycklig ut.... tänk om han kunde vara mer fysisk och gosig.... vad lycklig jag hade varit då.
JAG ÄR LYCKLIG!!!! Men ibland seglar små orosmoln upp.
Snacka om att jag fick hjälrtklappning igår när jag fick syn på honom på samma midsommarfest som mig. Dels för att det slog mig att där står ju min älskade sambo, dels chock eftersom jag inte visste att dom skulle dit. Och lite var det väl paniken över vad han skulle känna, hans famil vet ju inget om mig. Så vi fick ju inte låtsas om varandra.
Tänk om han hade vågat presentera mig för dom igår. Vilket stort hinder som hade försvunnit då. Vissa saker hade blivit smidigare.
Men han kommer aldrig våga stå för att vi är ihop, tyvärr... OM jag inte blir med barn förstås.... för då måste han väl erkänna mig. Antar jag.
Har haft en ovanligt bra midsommar iallafall.... ingen perfekt... men det har jag aldrig upplevt någon heller... å jag tror ju inte på perfekta saker.
Nu ska jag återgå till att sitta å stirra på honom*skrattar*
Han lär väl vara vaken hela natten efter detta... men han har ju semester så vad gör det.
Det är läskigt hur starka känslor jag känner när jag ser honom sova. En sådan ömhet. Allt jag vill göra är att sitta och smeka honom och bara vara nära. Att han ska vakna och ge mig en kram eller något.
Lika starka känslor har jag när jag ser honom i ögonen och ser honom le så där förälskat, han ser så retsam och lycklig ut.... tänk om han kunde vara mer fysisk och gosig.... vad lycklig jag hade varit då.
JAG ÄR LYCKLIG!!!! Men ibland seglar små orosmoln upp.
Snacka om att jag fick hjälrtklappning igår när jag fick syn på honom på samma midsommarfest som mig. Dels för att det slog mig att där står ju min älskade sambo, dels chock eftersom jag inte visste att dom skulle dit. Och lite var det väl paniken över vad han skulle känna, hans famil vet ju inget om mig. Så vi fick ju inte låtsas om varandra.
Tänk om han hade vågat presentera mig för dom igår. Vilket stort hinder som hade försvunnit då. Vissa saker hade blivit smidigare.
Men han kommer aldrig våga stå för att vi är ihop, tyvärr... OM jag inte blir med barn förstås.... för då måste han väl erkänna mig. Antar jag.
Har haft en ovanligt bra midsommar iallafall.... ingen perfekt... men det har jag aldrig upplevt någon heller... å jag tror ju inte på perfekta saker.
Nu ska jag återgå till att sitta å stirra på honom*skrattar*
Kommentarer
Trackback
